Jag har släppt henne längre och längre in i mitt hem genom åren. Även när hon har gått har hon lämnat något kvar: en fisk hon gjorde till pjäsen “Väntarna” tronar på en pinne ovanför mina böcker fastsatt i bokhyllan. Med röda paljettfjäll och gula tygfenor bevakar den mig och uppmanar mig att inte ta mig själv på alltför stort allvar, att inte låta undrens tid vara förbi.

Vid mitt skrivbord i skrivandets stund en skulptur -“flickan med flätan”- som en trigger eller musa. Inför dess blick får jag ro att arbeta. En klänning har jag också, utanför garderoben. Inte en av mina, utan en sagolik. En där mönstret och färgen på tyget för längesedan lagts i glömskans skuggor. Men där några pärlor fortfarande glimmar hemlighetsfullt i mörkret. Vem var det den fångade i sin fåll? Gick drömmen i uppfyllelse. Jag ska villigt erkänna att jag har svårt att skilja människan Gunilla från konstnären utan ser henne, med sina bilder, i sina bilder eller… jag ser hennes bider och känner igen henne. Jag ser målaren och skulptören, flickan och kvinnan som inte avslutar någonting och lämnar det bakom sig utan iställlet växer och rymmer alltmer. Och som har en nästan barnslig tillit till att följa sin ingivelse in i det hotfulla, ut i det okända, mot det skrämmande utan att gå vilse. Som om hon rör sig hemtamt i osäkerheten, ständigt tänjande på verklighetens gränser, låter vardagens molntäcke spricka upp och får tillvaron att bli mera… sagolik.

Grethe Rottböll, författare